Jag blir så jävla trött på alla människor som säger att dom är helt okej med att andra människor runt omkring dom vill leva ett annorlunda liv än de själva, de är okej med alla "sorters" människor... säger de. MEN när en ung kvinna säger att hon inte vill träffa mannen/kvinnan i hennes liv och ha ett liv ihop med honom/henne, utan vill vara singel och senare i livet skaffa barn genom provrör så blir det ett JÄVLA liv!! What´s the big deal!?

Okej, det är inte så att jag inte VILL träffa någon, jag går inte out of my way för att inte träffa någon, men jag är en realist, med störst sannolikhet kommer jag inte träffa Mr/Ms Right och jag är HELT okej med det! För jag vill inte nöja mig med någon som inte är Mr/Ms Right bara för att ha någon. Jag förstår inte människors desperata behov av att bli ett "vi"...

När jag talar om mina framtidsplaner med människor får jag en blick av "aw-stackars-tjejen", för jag måste ju ha så väldigt dåligt självförtroende som inte tror att jag ska träffa någon? Eller? Och så efter blicken kommer kommentarerna "Men så du pratar, klart du kommer träffa HONOM(aldrig henne, fast att jag vart öppet Bisexuell i större delen av mitt liv) en dag, vänta du bara" eller "det säger du nu ja, vänta tills du träffar HONOM(igen) så ändrar du dig nog"... MEN JAG VILL INTE ÄNDRA MIG!!!!!!

Träffar jag den här personen FINE då kommer jag antagligen leva med denne, men det ändrar inte att jag vill INTE gifta mig, jag vill INTE bo ihop på heltid, jag vill INTE ha ett "vanligt" (vafan det nu är) liv. Varför är det så svårt att acceptera för människor!? Vill ni ha det så fine, jag tycker det ser ut som ett underbart liv och all lycka till er, men det skulle inte funka för mig. Ska jag då inte få samma respekt för mina val som ni får av mig för era? Jag är ingen "vi" människa och kommer antagligen aldrig att bli det, jag är okej med det, mer än okej med det, kan inte ni också bli det? Snälla. Det börjar bli jobbigt att försvara sin framtidsdröm... (Sen tänker jag inte ens gå in på den feministiska delen av det hela för då blir jag bara förbannad...)

En annan populär kommentar är också, "Men ett barn förtjänar att ha både en mamma och en pappa som älskar dom"... Jag växte upp med bara en mor och mina syskon och jag har ALDRIG NÅGONSIN inte känt mig älskad. Jag hade en underbar uppväxt och en mor som var som stålmannen. Hon lyckades ta hand om tre barn när hon blev lämnad av den man hon trode att hon skulle ha ett "vanligt" liv med resten av sitt liv... Jag skaffar hellre barn ensam än utsätter dom för att bli lämnade så som min "far" gjorde mot oss, för DET är någonting ett barn ALDRIG förtjänar eller kommer över! Jag kommer att ge mina framtida barn all kärlek i världen, och det kommer alla människor de kommer ha runt sig också, de kommer ha manliga förebilder i ditt liv likväl som kvinnliga och de kommer inte sakna någonting bara för att de råkar ha en ensamtående mor. Och är det inte det ett barn förtjänar? Ett liv fullt av kärlek med människor som älskar dom av hela sina hjärtan?