Två barn, skapade genom konstgjord befruktning med donerad sperma från en anonym donator, bestämmer sig en dag för att ta reda på vem deras far egnetligen är. Men hur kommer deras mammor att reagera när de får reda på att deras barn vill ha er än vad de kan ge dem?


Jag vill så väldigt gärna säga att den här filmen var allt som jag önskar att den var. Men tyvärr. Den vart inte rolig, den var långtråkig. Den var inte djup, den var fördomsfull. Den var inte givande, den var irriterande. Jag skulle inte råda dig att se den här filmen, inte alls. Se detta mer som en varning än ett tips, verkligen!

Två renhjärtade fågelälskare bestämmer sig för att arbeta tillsammans för att på ett eller annat sätt slå den otrevliga och möjligen fuskande rekordhållande mannen som vann förra årets "The Big Year"-tävling.


Jag valde den här filmen för att jag tycker att ensemblen av skådespelare var en väldigt intressant blandning, Steve Martin, Jack Black och Owen Wilson, det är ingen blandning man sett förr och den gjorde mig nyfiken. Jag hade inga direkta förhoppningar eller förväntningar om filmen vilket gjorde att jag blev väldigt glatt överraskad. Dessa komiska under till människor (räknar inte med Owen där dock...) har alla tre extremt olika sorters komik i sina filmer så att blanda dessa tre kunde gått käpprätt åt helvete, men det blev inte riktigt så. Sure det är ingen superfilm som jag kommer se om och om igen men den är söt och underhållande, den håller vad den lovar eller vad man ska säga. Absolut minst sagt sevärd och den funkar för alla åldrar och de flesta sorters humor. Jag gillade den, och har du inte sett den så gör det!

Jag gjorde min andra tatuering för ganska länge sedan nu (har hunnit göra en tredje också men den är pytteliten) och tänkte att jag skulle visa någon sorts bild på den för detta, likt film, är någonting jag brinner för enormt mycket. Tatueringar är en passion för mig som mat är för en kock. Men ja, det här är alltså min andra gadd. Min första var ett misstag och jag har ej visat upp den här i bloggen, den ska fixas till så småning om och då kanske det kommer upp en bild på den. Jag älskar den här tatueringen dock. Min fina uggla. Den är så jävla snygg och jag kan fortfarande sådär 6 månader efter sitta och se nya saker jag inte lagt märke till förr. Tatueraren som gjort den är ett geni och vi har en jävla massa planer som ska tas omhand om såfort min ekonomi erbjuder detta!

För er som undrar om jag ska göra fler? FUCK YES! Jag ska först och främst göra mina sleeves (vilket för er som inte är super haj på tatueringar betyder hela armarna, från handled till axel). Efter detta blir det mitt vänstra ben, som ska dedikeras till min andra stora passion, nämligen film! Det ska bli en lååång rad porträtt av olika film/tv-serie karaktärer som ska täcka från foten till högt upp på låret. Det är de jag har panerade hittills, och som jag är säker på vad för motiv jag verkligen vill ha, men vet att jag vill ha någonting på bröstet, över revbenen, på ryggen, andra benet, möjligen någonting på halsen och så händer och fötter ofc.

Och för er som undrar, JO jag planerar att få ett jobb i framtiden och mina tatueringar skulle aldrig stå i vägen för någonting sådant. Jag ska bli lärare om sådär 5,5 år, efter det ska jag kämpa för att bli rektor. Varför skulle mina tatueringar stå ivägen för någonting sådant? Löjligt och trångsynt för någon att ens tänka tanken på att konst likt som vilken konst som helst förutom att den sitter på min kropp skulle hindra mina chanser för att göra vad jag vill med mitt liv.

Människor ville se bilder för att styrka hur mycket 65 tappade kilon ser ut, någon typ av före och efter bilder kan jag nog inte så lätt fixa då jag extremt sällan lät mig fotas när jag var som störst. Men därimot hittade jag ett par byxor som är storleken mindre än den största storleken jag haft och kom på att jag kunde ta de här bilerna för att skapa er någon uppfattning.

Som sagt så är det inte någon enorm skillnad (även om den är väldigt stor, vilket jag inser men inte ser) men jag är på god väg. Jag tog dessa bilder när jag gått ner 65 och just nu ligger jag på 71 tappade kilon. Så jag är på väldigt god väg att nå ett av mina mål för min viktminskning!

Men ja, ni bad om bilderoch här är en! ♥

Ett nytt skolår har just börjat och Lolas hjärta är nyligen krossat och hon är helt förstörd. Men efter ett tag börjar hon se på sin bästa kompis Kyle med andra ögon då han erkänner sig ha känslor för henne. Men är det så lätt att gå ifrån bara vänner till någonting mer? Och vad ska vännerna tycka?


VARFÖR GÖR JAG SÅHÄR MOT MIG SJÄLV??? Jag måste ha ett djupt rotat har mot mig själv som tillåter mig själv att titta på sådant här. Och vad förväntar jag mig lixom, borde sagt till mig själv: MILEY CYRUS HAR HUVUDROLLEN SOFI, VAD TROR DU KOMMER HÄNDA!? Men ack nej, såg den, hela med (jag har som princip att jag inte stänger av en film jag sett mer än 20 minuter på, om jag inte är döende) och jag tror på riktigt att jag blev lite lite dummare på kuppen... japp. Jag vet inte ens om jag behöver skriva vad jag tycker om den här filmen, ni har nog redan listat ut det, men jag gör det iaf. DEN SUGER. Det är som ett skämt. Man listar ut efter 3 minuter vad som kommer hända och man har rätt, om allt, har man inte det borde man sluta se på film! Skådespelet är VÄRDELÖST också! Och påtal om skådespel, VAD HAR HÄNT MED DEMI MOORE!?!?! Är det bara jag eller brukade hon inte vara bra förr? BLÄÄÄÄÄÄ säger jag bara. Men som sagt, har bara mig själv att skylla.

En 12årig pojke bestämmer sig för att ge sig ut på äventyr för att söka efter den ända sak som skulle kunna få hans drömtjej att lägga märke till honom. Och för att hitta det han söker måste han lära sig historien om Loraxen, en charmerande men väldigt tjurig varelse som skulle göra allt för att skydda sin värld.


The Lorax är en av de sötaste filmerna jag sett på ett bra tag. Den är sockersöt samtidigt som den har (om än en ganska liten mängd) dråplig humor som passar hela familjen. Eftersom att det är en barnfilm så har den (OFC) en stor moralkaka framåt slutet, men till skillnad från andra tecknade filmer där man lite vill dö av ostigheten av moralkakorna och att de förstör halva filmen så gjorde den här moralkakan mig absolut ingenting. De bakade in den snyggt samt att det, precis som i Wall-E, faktiskt är ett viktgit ämne som tas upp. En helt klart godkänd film som är perfekt för er som fortfarande vågar erkänna att ni älskar tecknat!

En vecka innan "den stora dagen" samlar en brudgum ihop sina fyra absolut bästa vänner för att fira det kommande bröllopet. Veckan blir inte riktigt som männen förväntat sig. Istället för firande kommer de att mötas av stora problem angående vänskap och mognad och hur de ska försöka handskas med vad som finns rakt framför dem.


Pojkar vill... Killar kan! Eller The Groomsmen som den egentligen heter, är en komedi... eller det är vad som står på omslaget iaf. Att den även är klassad som ett drama kan jag dock hålla med om även om det kanske inte är av anledningarna som var tänkt av de som gjorde filmen. Den här filmen är nämligen riktigt jävla tråkig och jag känner mig LURAD på de 10 kronor jag betalade för den! Skådespelet är ingen höjdare förutom från vissa håll (looking at you John Leguizamo) och jag kan inte säga att jag är något fan av storyn heller. Jag förstår inte det attraktiva i filmen och det är ingen film jag någonsin skulle föreslå för någon.